Det är möjligt att några faktiskt anser att sådana bilder beskriver en verklighet. Fastighetsägare är förvisso kapitalister, dvs. de försöker öka värdet av det kapital som de äger. Vi kan ju bortse från att de flesta kapitalister i bostadsmarknaden också är löntagare, de äger ett radhus, en bostadsrätt eller en villa, men i alla fall. När man hyr ut på marknaden, ska det alltid ske genom en ”social” prissättning, annars blir det utplundring.
Samtidigt som vi har en bostadsbrist i svenska större städer hackar framför allt marknaden för hyrda lägenheter. Det samband som vänstern ser är att hyrorna inte är nog ”sociala”. Om det bara skedde skulle fler ha råd att flytta in och köerna vore borta. Dessutom skulle politiker kunna bygga fler lägenheter så att ytterligare låginkomsttagare kunde komma in i hyresmarknaden. Problemet löst.
I en nyutkommen rapport säger bland andra förre regeringschefen (s) Göran Persson att bostadsmarknadens problem är att den följt nyliberala principer för länge. De som har följt marknaden någon tid tar sig säkert för pannan, när man läser sådant. För det första är det en av de marknader som har reglerats politiskt allra längst och med allra största intensitet. En hyresreglering infördes 1942 för att hantera förhållandet under andra världskriget. I allt väsentligt finns den kvar i dag – på bostadsmarknaden pågår därför fortfarande andra världskriget.
Men ett så stort ingrepp som en hyresreglering leder till följder, som fortsatt att hanteras politiskt. Med ”sociala” hyror minskar intresset att investera i bostäder, vilket obevekligt leder mot bostadsbrist. ”Åtgärder” måste nu fram för att ändra detta. Politiker kunde nu kontrollera det omfattande pensionssparande som fanns hos staten – det användes för att finansiera nybyggandet.
Problemet visade sig bli åtminstone tvåfaldigt. Byggandet blev inte tillräckligt för att kompensera för den stora efterfrågan som ”sociala” hyror leder till. För det andra gav sådana hyror en låg eller ingen avkastning på kapitalet. Vilket gav till följd att värdeökningen på pensioner blev det kanske allra lägsta i Västvärlden. Framtida pensionärer fick således betala för den bibehållna hyresregleringen.
När nu investeringarna ändå inte blev tillräckliga, införde politiker subventioner för nyproduktion som inte var av denna världen. Med subventioner som kring 1990 uppgick till flera tiotals miljarder kronor om året ville man stimulera. Skatterna steg upp över alla skorstenar i landet för att finansiera 5-6 procent av bostäderna, de senast byggda. Det var ett system som inte gick att behålla.
Hur nu en så genomreglerad marknad ska uppfattas som nyliberal är en av de större politiska gåtorna. Nyliberalt hade varit att börja med att avskaffa hyresregleringen och introducera marknadshyror. Hade det nu varit rent asocialt?
Knappast. Bara ett enda exempel. Belgien är ett land som aldrig infört marknadshyror. Och till skillnad från Sverige har Belgien faktiskt en europeisk storstad, nämligen Bryssel. Inflyttningen dit har varit ännu större än inflyttningen till Stockholm. Ändå finns det ingen bostadsbrist i Bryssel. Studenter t ex som flyttar dit, delar en större lägenhet med andra och när man också delar hyran, blir den inte särskilt hög för var och en.
En marknad anpassar helt enkelt hyrorna efter inkomsterna i regionen. Enskilda avvikande exempel kan alltid letas upp, men för den breda rörelsen gäller det. Exemplen visar att vad marknaden gör, är att ordna den samlade efterfrågan rationellt. Det vore kanske dags att pröva Bryssels nyliberala lösning också i Sverige. Då kanske vi kan få bukt med det problem vi haft i landet sedan 1942 – bostadsbrist.
Bodås i februari 2014
Kurt Wickman