Den patetiska bilden av socialdemokrater för oss utomstående är väl ändå de många konferenser som avslutas med olika kampsånger, där ledarna arm i arm manar massorna till fortsatt och utvidgad klasskamp. ”Upp till kamp emot kvalen…”
Det blir alldeles erbarmligt svulstigt därför att någon del av partiet fortfarande tycks anse att klasskampen är något som ska föra samhället framåt. Det är kanske dags att påminna om några moderna förhållanden.
Den arbetarklass som ska strida under fanorna finns inte, och har väl aldrig egentligen funnits. De allra flesta medborgare i dag är samtidigt löntagare och kapitalägare. Det typiska för ett hushåll som äger ett småhus i dag är att man är barnfamilj, inte att man tillhör någon särskild klass eller inkomstgrupp. Ett småhus är ett kapitalföremål och representerar en förmögenhet, ofta den stora långsiktiga förmögenhet ett normalhushåll har.
Vad blir det för sorts kamp mot kapitalägarna? Det är uppenbart att varje analys av klasskampen stupar redan här, det går inte att enkelt bestämma vad som är arbetarklass.
Och saken blir inte lättare när vi för in aktiemarknaden i bilden. Den socialistiska propagandan tycker särskilt illa om denna ”kupongklipparnas” egen marknad. Den anses visa att kapitalister drar in oförtjänta inkomster. Men om nu de allra flesta löntagare väljer att spara i aktiemarknaden – Sverige har faktiskt en ovanligt stor andel av befolkningen som äger aktieandelar? Hur ska då klasskampen läggas upp? Juholt tycktes inte ha en susning, knappast ens Göran Greider, som ändå säger sig ha läst alla 60 sidorna i Kommunistiska manifestet. Måste ha varit en ansträngning för en lat intellektuell.
Som om detta inte räckte, har vi pensioner för löntagare. Det ägda småhuset spelar här en roll, men det allra mesta kommer från långsiktigt sparande i finansiella marknader. Under den sista delen av sitt liv är nästan alla rentiärer, dvs de lever på räntor av det kapital de har byggt upp under sitt yrkesverksamma liv. Och rentiärerna ska ju enligt kampsångerna störtas i gruset!
Sett ur ytterligare en annan synvinkel. En heltidsarbetande löntagare i Sverige tillhör inkomstmässigt medelklassen. Det är en stabil och välmående medelklass, vars problem knappast är ekonomiska, utan ligger på helt andra plan. Men socialismens teori utpekar nu en stor del av denna medelklass som potentiella revolutionärer. Men mot vad och för vem?
På något sätt har naturligtvis verkligheten trängt sig igenom den socialistiska feltanken. Knappast något enda traditionellt socialdemokratiskt parti har några framgångar i val längre. Det är säkert sorgligt att blicka ut över Västeuropa för de varmast troende. Stora förskjutningar pågår inom den traditionella europeiska vänstern.
Men det är en förändring med förhinder i Sverige. Det finns röster – som till exempel Juholt – som skulle återupprätta vad socialdemokratin en gång var. Det skulle bli möjligt att på nytt ”känna igen” partiet! Och en stor del av partiets byråkrati instämde.
Det är den byråkrati som nu ska välja ny ledare för partiet. Till dem kan vi bara säga: lycka till!
Bodås i januari 2012
Kurt Wickman