- Privat gillar jag inte att ta plats och jag är inte särskilt social. Jag är väldigt olik som människa och skribent. Som krönikör måste man kunna skilja på det och veta att man inte är oduglig som människa bara för att folk inte gillar det man skriver.
Men han är alltid öppen för kommentarer. Konstruktiv kritik tar han gärna till sig av och han svarar på alla mejl, även om de är oförskämda. Men däremot tar han inte åt sig då kritiken är alltför aggressiv. Under sina drygt 30 år i branschen har han lärt sig att människor fungerar så, det är de som har något negativt att framföra som hör av sig.
- Det är lättare att kritisera och såra, sånt märker vi tydligt i kommentarer på webben. Är man skribent så måste man vara medveten om det.
På samma sätt som han själv skiljer på krönikören och privatpersonen Stisse så är han noga med att bemöta de han skriver om på samma sätt.
- Jag vill aldrig trampa på människor, jag kritiserar och hyllar dem för det de gör inte för den de är. Om jag ändå skulle ha trampat på någon så tror jag att jag själv blir mer ledsen över det, för då har jag misslyckats som skribent.

Det var under gymnasiet som skrivintresset tog fart. En uppmuntrande lärare fick honom att inse sin talang för det skrivna ordet. Eftersom han var intresserad av sport hörde han av sig till den dåvarande sportchefen på Arbetarbladet, Bengt Andersson, och fick sitt första uppdrag. Stisse minns mycket väl vilken match det var, IFK Gävle mötte Hedesunda och det blev 4-0.
- Jag hade skrivit hela artikeln i huvudet redan innan. Det var en kvällsmatch och jag var nervös för att jag inte skulle hinna. Men även om jag hade förberett mig så blev texten något helt annat när den väl var klar. Det var kul att se i tidningen dagen efter.
På den tiden, i slutet av 70-talet, hade tidningsredaktionerna ännu inte fått datorer, utan sena sporttexter lästes via telefon in på bandspelare för att till slut kunna placeras in på en sida. I dag ser arbetet helt annorlunda ut, med både datorer och internet som ett aldrig sinande informationsflöde parallellt med det som händer på själva arenan.
- Samtidigt som jag får mer tillgång så får läsarna också det, vilket ställer krav på att man måste kunna publicera något som alla inte redan har sett eller hört. Det blir viktigare och viktigare att ha en personlig röst.
Att få lysa med en personlig ton i texten är det som Stisse gillar med att vara krönikör. Och att få utrycka sig fritt och välja vilka delar han vill fokusera på.
- Jag var aldrig en lysande reporter, jag är en mycket bättre krönikör där jag kan utgå från magkänslan och hjärtat utan att behöva redovisa all fakta.
Bäst blir krönikorna när han inte tänker och planerar för mycket utan bara skriver när andan faller på.
- Jag är väldigt ostrukturerad som krönikör. Jag samlar på mig väldigt mycket information, men jag vet aldrig när det kommer att komma ut. Som chef däremot vill jag ha ordning och reda, säger han.
För Stisse har det varit viktigt att ha kvar den kreativa biten även sedan han blev chef över den gemensamma sportredaktionen på Gefle Dagblad och Arbetarbladet. I och med att han har fortsatt med den lustfyllda biten som krönikör kan han vara mer ödmjuk mot sina medarbetare.
- Jag känner mig väldigt privilegierad som får jobba som chef och se andra människor växa och utvecklas. De flesta av mina medarbetare är ju faktiskt bättre än mig på de flesta arbetsuppgifter och så ska det ju faktiskt vara, jag känner mig inte hotad för det. Jag är stolt över det jag bidrar med.

Självförtroendet och den stora säkerheten kom i mitten av 80-talet, efter ett år i Stockholm. Stisse fick jobb på en lokaltidning som försökte sig på att bli ett komplement till Svenska Dagbladet och DN, men tidningen överlevde bara i tre år. Men trots den relativt korta tiden på Stockholmstidningen så räckte det för att han skulle kunna återvända till Gävle med ny styrka.
- På den tiden hade jag ingen tilltro till mig själv. Men det var jättespännande att bo i Stockholm och jag upptäckte att jag fixade att konkurrera mot tidningar som DN, Svenskan och kvällspressen. Efter det hade jag inte längre något behov av att jobba i Stockholm.
I Gävle trivs han med den närhet han har till sina läsare. Det går inte att gömma sig efter att ha skrivit en kritiserande krönika, Stisse möter ständigt sina läsare.
- Det skapar ett behov av att kunna ha ryggen rak, jag måste alltid kunna argumentera för min sak.
Men det är inte bara arbetet som gör att han trivs i den stad som hans föräldrar kommer ifrån och där han själv har vuxit upp. Han gillar även det vackra i stadens utformning med byggnader och grönområden som Boulognerskogen.
- Jag tycker att Gävle uppfyller de krav man kan ha på en stad och jag känner mig stolt över att vara Gävlebo.

Trots att sportkonsumering är hans yrke så drar han sig inte för att gå och kolla på matcher även när han är ledig.
- Om man inte kan njuta privat så tror jag att man blir lite stel tillslut. Man måste kunna uppleva det man skriver om även när man är ledig.
Den idrott han själv utövar är att springa, långt och länge. I Hemlingbyspåret, ute i Bönan och mot Valbo tar han sina avkopplande rundor.
- Jag bearbetar saker och löser problem när jag springer. Min löpning är lite som jag är som människa, jag är inte kvick men jag är seg och uthållig och tar mig till målet.
För att ha något att sträva efter har Stisse deltagit i ett flertal långlopp, som Lidingöloppet och Stockholm Maraton. Även till Frankfurt har han tagit sig för ett lopp. Någon elitidrottare har han aldrig varit, det överlåter han till dem han skriver om. Och när han ser andra lyckas med en stor bedrift, då blir han rörd.
- Jag får tårar i ögonen och kan bli alldeles tagen. Att få vara med och uppleva sådan glädje och lycka är det som är det fina med sport, säger Stisse Åberg.
Marie Björk


Namn: Stig-Göran ”Stisse” Åberg
Yrke: Sportchef och krönikör på den gemensamma sportredaktionen på Gefle Dagblad och Arbetarbladet
Ålder: 52 år
Bor: Gävle
Förebilder: Jan Hansson, sportkrönikör på Borås Tidning. För att han skriver fantastiska krönikor som ser lekfulla och lätta ut men som det ligger hårt arbete bakom. Bengt Andersson, före detta sportchef på Arbetarbladet. För att han är en stor stilist och journalist med ett bra tonläge.
Läser: Offside, för att den tidningen visar hur litterära texter om sport kan vara.