Troligtvis så har jag band och artister som Tomas Ledin, Status Quo, ZZ top, Bruce Springsteen och ACDC att skylla på. Jag var ständigt omgiven av musik när jag växte upp. Den fanns runtomkring mig som vilken vanlig inventarie som helst. Genrer som rock, pop, dansband, synt, disco, funk, soul och eurodisco fanns alltid nära till hands. Min pappa hade en diger vinylsamling som jag plöjde genom med mina hungriga ögon och öron. Jag slukade allt med hull och hår. Mest spännande var omslagen. Jag kunde Buddy Holly plattornas konvolut utantill, Tina turners singel ”The best” var häftig och Eddie Meduzas texter var kittligt barnförbjudna. Jag kokade en musik kittel varje dag efter skolan. Spelade luftgitarr till Fine Young Cannibals och sjöng högljutt med i ”She drives me crazy, yeah, yeah” och headbangade till Black Sabbaths ”Sabotage” så mina glasögon föll i golvet. Jag hade allt man behövde för att inmundiga all den härliga 50-tals rockabillyn, den riviga 60-tals popen, den glammiga Boney M discon och 80-tals synten.
När jag var tillräckligt gammal för att skaffa min egen stereo och kassettdäck var målet alltid att anläggningen skulle låta lite mer än farsans sony anläggning. Jag nådde aldrig dit. Inte förrän jag fick ärva hans melby lindströms högtalare för en kort sektion kunde jag äntligen avnjuta min musik på riktigt hög volym i tonårsrummet. I övre tonåren växte dock mitt musik nörderi så stort att min skivsamling och stereo utrustning var bäst, störst och vackrast i hela förorten Sätra. Och det, om något, betyder väldigt mycket för en närsynt, blek och finnig yngling med musik som största vän och intresse.

Nu, cirka 15 år senare kryper känslorna tillbaka till mig. Jag blir lätt nostalgisk över åren som gått. Alla kassetter man spelat in. Vart tog de vägen? De flesta tolvtummare man snurrat på Gävles fritidsgårdar finns kvar och likaså mina gamla eurodisco singlar från 90-talet. Fullproppade skivväskor står och samlar damm i något hörn någonstans men resten har försvunnit med tidens tand.

Det enda som återstår är minnena av en epok som aldrig kommer igen. Inte förrän mina egna barn ligger där på vardagsrumgolvet, hungriga som utsvultna musiknördar och sätter på sig de gigantiska hörlurarna och frågar sin pappa om han vill ta fram de gamla rockklassikerna bara för en sista gång.
Då kommer jag, med all säkerhet, fälla en lätt tår och bli nostalgisk igen.

För övrigt:
• Är jag den första att boka min biobiljett till Cint Eastwoods senaste ( och sista? ) film ”Gran Torino.” Trailern utlovar ett starkt personligt drama som gjort för den gamle ärrade hjälten. Clintan blir bara bättre med åren. Premiär den 13 mars.
• Gillar jag vårens konsertutbud i våra lokala krokar. Marit Bergman på spegeln, Backyard Babies på Slickcity, Anna Ternheim på konserthuset och Ulf Lundell på Läkerol arena. Det blir till att leva på vatten och bröd under våren.
• Blir jag väldigt glad över att lyssna på Lene Marlin. Kan det vara en av nordens mest underskattade sångerskor?
• Är jag beredd att sätta hundra spänn på att Madonna slår Bruce på fingrarna under sommarens konsert gigant möte. Tänk er själva. Ullevi fulltständigt exploderar i augustinatten när Madonna river av dans pastischen ”Vouge” inför 50.000 pers. Det, om något, blir någonting att se framemot.

Christian Stjernström