Bara tanken att jag skulle ha blivit en musik sömngångare, som går där i sitt gamla utslitna musikbibliotek och pratar för sig själv och berömmer texterna. Näe, tacka vet jag ett förhållande som tar död på myten om att man kan faktiskt kan bli ihop och gilla helt skilda saker.

När min framtida fru och jag träffades för några år sedan var hon en inbiten popdiggare. Hon gick på festivaler och somnade bakom någon buske med öronen fulla av Broder Daniel, hon köpte skivor från obskyra popband från alla världens hörn och Morrissey var husguden framför alla andra. Bara tanken av att sitta och lyssna på The Cure´s magiska album ”Disentigration” var helt otänkbart i början av vårat förhållande. Men, hon omvände mig till det bättre. Jag, som varit insnöad på kommersiell r´n´b, hiphop, house, tekno och drum´n´bass så länge, insåg att när Morrissey sjunger ”Everyday is like Sunday” är det som om att tiden står still.
Det tog sin tid och krävdes hårda tag för att binda fast mig vid det pop kulturella trädet. Till slut kapitulerade jag. En aning motvilligt till en början. Efter konserter med Kent, Jenny Wilson, Weeping Willows och naturligtvis Morrissey var jag fast. Jag hade ju naturligtvis varit intresserad av ovanstående artister långt tidigare men inte lika intensivt och kärleksfullt som nu. Jag var helt förlorad i deras texter och deras musik kunde hålla mig fast framför stereon sent på nätterna.

Men på den vägen hände det något. När jag i min iver och lyckligt ovetandes inhandlade skivor av Hello Saferide, The Knife, Kleerup, Marit Bergman och Timo Räisänen var min sambo som förbytt. En dag slog hon ut med armarna och suckade djupt och berättade att hon ”liksom inte lyssnade på musik längre och var inte lika intresserad som förut”. Hon ville istället gärna lyssna på. Ja. Danny. Hon tyckte det svängde mer. Hon berättade med vattniga ögon och med gråten i rösten att nu var måttet var rågat. Min sambo hade fått nog av introverta kajalpennsminkade Eskilstunabor med hårda gitarriff som var grunden i deras nattsvarta musik. Sånt fanns inte i Dannys låtar. Där var det glädje och tjo och tjim och något man kunde sjunga med i.

Istället blev jag ledsagaren och guiden till vårat gemensamma musikaliska hem. Nu är jag den som läser Sonic magazine varje månad så intensivt att ögonen ploppar ut genom skallen och lyssnar genom varje not som släpps från små independent skivbolag med en kärlek för ylande popmusik.
Det blev ombytta roller för oss. Popnörden blev svenne och svennen blev popnörden. Men allt ordnar sig till slut. Vi ska gifta oss till sommaren. Så någonting måste ha blivit rätt på vägen i alla fall. Och jag är inte lika rädd för mig och min musiksmak längre.

För övrigt:

* Är det en skam för filmindustrin att inte Mickey Rourke fick gå upp till podiet på oscarsgalan och motta sin välförtjänta statyett för den magiska insatsen i ”The Wrestler”. Istället gick den till Sean Penn. Om du spelar en handikappad, homosexuell eller aidssjuk, så är oscarn din!
• Så är det hela tio (!) år sedan den berömda dj galan ägde rum på Gävle Konserthus. Dj´s och världsartister som Adam Beyer, Scratchaholics, Tony Zoulias och Richie Hawtin snurrade sina vinyler varma i slutet på mars 1999. Kommer vi någonsin att uppleva något liknade norr om dalälven i vår livstid?
• Kan man undra varför Mando Diao åker på en sådan fjuttig turné i april. Tre datum är inbokade. Med tanke på att deras senaste singel ”Somebody dance with me” är en brottarhit utan dess like borde väl Borlänge kvintetten hitta några fler luckor kalendern?
• Gillar jag fortfarande att köpa skivor. Jo, det är sant. Finns det någon därute som kan förklara det halleluja moment alla får när de använder och pratar om musikprogrammet Spotify? Jag fattar inte grejen. Jag älskar fortfarande att trycka på playknappen på en cd spelare.