Men nu var det förstås inte dessa slagord som drev kuppmakarna, snarare var det Gustav IV Adolfs katastrofala utrikespolitik som drev på dem. Orsaken var förstås kopplad till utvecklingen i Frankrike och på kontinenten efter den franska revolutionen. Både Europa och Frankrike skakades i sina grundvalar under 1700-talets senare hälft, vilket orsakade en rad olika konflikter.
Efter den första glädjen över monarkins fall började mörka moln torna upp sig, revolutionen kom av sig, krig bröt ut och i spåren av detta började revolutionen att vända sig inåt. Oroade över såväl verkliga som påstådda fiender avrättades och/eller fängslades tusentals. Först under mitten av 1790-talet började ett visst lugn lägga sig över kontinenten och Frankrike där nu militären tagit över kontrollen.
Det var alltså i denna turbulenta tid som Gustav IV Adolf blev kung över Sverige, och när så lugnet återigen bröts av konflikter på kontinenten drogs även Sverige in i detta. Kriget mellan de båda trätoländerna Storbritannien och Frankrike fick nämligen konsekvenser även för svensk del, för till sina militärers stora besvikelse valde kungen att alliera sig med britterna. Kriget på kontinenten gick dock inget vidare för den antifranska alliansen och när Frankrike och Ryssland ingick en allians blev det slutet för Sverige som stormakt.
Kriget mot Ryssland blev katastrofalt, de svenska styrkorna jagades ut ur Finland, längs den svenska Östersjökusten härjade ryska styrkor och på kontinenten tvingades de svenska styrkorna utrymma de sista kvarvarande resterna av den forna stormakten. Motgångarna och kungens motvilja att inse att loppet var kört mötte på motstånd inom militären, som nu ville alliera sig med Frankrike och på detta viset få möjlighet att återfå Finland.
Den 13 mars 1809 stövlade kuppmakarna under ledning av Carl Johan Adelcreutz in i kungens arbetsrum. Här förklarade man att kungen var avsatt och att han nu var arresterad. Kungen skrek på hjälp, drog sin värja och försökte angripa sina angripare. Han avväpnades dock snabbt, men lyckades i det efterföljande kaoset fly ut genom en lönndörr. Adelscreutz följde efter, men kungen lyckades slutligen skaka av sig sin förföljare och sprang skrikande genom slottet, dock utan att någon verkade bry sig. Man kan gott gissa sig till den skräck kungen måste ha känt när han sprang genom slottet utan att någon egentligen reagerade, han lyckades dock ta sig ut på borggården innan han slutligen greps av kuppmakarna. Dessa tvingades nu bära upp den mer eller mindre medvetslöse kungen, som kvicknade till och bad dem bära honom till det ”vita rummet”. Här kunde äntligen kungen och kuppmakarna andas ut och kungen påbörjade nu en kringflackande tillvaro på såväl Drottningholm som Gripsholm.
Under ledning av kuppmakarna utsågs hertig Karl till ny tillfällig regent, men den gamle och barnlöse kungen var givetvis inget alternativ. Jakten började nu på en ny regent samtidigt som den avsatte kungen tvingades underteckna ett fördrag om att han och hans släkt för all framtid avsagt sig kronan.
Efter mycken möda och stort besvär, där den första tilltänkta kungen avled under sin resa till Stockholm, fann man till slut sin man. Kanske i en förhoppning om en närmare allians med Frankrike utsågs en av Napoleons marskalker, Jean Baptist Bernadotte till ny svensk kung. Den franske militären saknade visserligen helt adlig bakgrund och var i mångt och mycket en produkt av den franska revolutionen. Men till de frankofila militärernas stora missnöje visade sig Bernadotte inte alls speciellt road av en närmare relation med Frankrike utan höll Sverige utanför Napoleonkrigen. Finland förblev ryskt i lite mer än 100 år och Bernadotte valde istället att alliera sig med den antifranska alliansen.
Efter slaget vid Waterloo vände sig Bernadotte mot Sveriges arvfiende Danmark, och införlivade Norge med Sverige.
Den avsatte kungen då? Ja, efter att han undertecknat avtalet om att han och hans efterlevande inte längre kunde göra anspråk på den svenska kungatronen förvisades han från Sverige. Den vid det här laget fattige forne monarken kallade sig överste Gustavsson och levde ett kringflackande liv. Han avled 1879 i Sankt Gallen.