. Väskan var packad och cykeln redo. Sen var det bara att invänta att min systers pojkvän, Jari Tunninen, skulle komma och hämta upp mig. Jag satt med en kopp kaffe i köket och tänkte att jag hänger med första gruppen så långt jag orkar och sedan släpper jag. Förhoppningen låg i att jag skulle orka hänga med Jari men i andra hand att orka åtminstone till Ockelbo. Men som vi snart skall se så är tanke och handling två olika saker.
Väl framme i Gävle vid slottstorget där starten gick anmälde vi oss och tog en snabb fika innan vi bytte om utanför bilen och justerade Jaris växlar. Inte långt kvar till start! Vi ställde oss sedan långt fram. Två cyklande poliser ledde oss ut ur stan i lugnt tempo, över Näringen och ner till gamla E4:an där de sedan släppte oss. För mig passade en sådan uppvärmning perfekt men det gick sedan direkt fort, upp igenom rondellen, mot Hamrånge. Vi passerade Hill i hög hastighet och jag undrade hur länge jag skulle orka med det tempot. Men humöret var ännu på topp och energi hade jag. Genom korsningen Oppala – Björke. Då var det snart dags för mig att ta mitt pass som förste man. Ok! Bära eller brista. Jag körde vad jag klarade av, mellan 35-40 skulle jag tro. Jag drog i ca 1,20 minuter vilket var för länge för mig och krafterna tog slut. Jag fick släppa och lägga mig sist men insåg att jag inte orkade hålla tempot och de andra drog ifrån och till sist cyklade jag ensam genom Tröjde. En ensam cyklist körde om mig på vägen mot första depån i Hamråndefjärden, men inte ens honom orkade jag hänga på. Jag passerade depån eftersom jag hade med mig vatten och bananer. Korsade E4:an mot Ockelbo och led mig genom uppförsbackarna. Efter några kilometer kom en grupp om fem cyklister ikapp mig som jag slog följe med, bland annat Pål Åberg från Gävle som jag sedan åkte med nästan till mål. I sällskap gick det lättare och eftersom jag bor i Ockelbo började jag känna mig som på hemmaplan, vilket underlättade och betydde en hel del för inställningen. Plötsligt såg jag min fru som var ute och gick med hunden och andra bekanta och platser jag kände igen, för att inte tala om kompisar som stod i depån i Ockelbo och andra som hejjade på. Sådant stärker psyket!
Jag cyklade vidare tillsammans med gruppen jag slagit följe med. De höll bra fart, speciellt två av dem som drog väldigt länge dessutom. Jag tog också mina pass vid rodret så gott jag kunde. Vi for ut ur Ockelbo mot Sandviken alla fem. Vid Åbron fick en kille punktering och med fyra stycken blev det lite tyngre eftersom vi måste dra mer. Vid Heden stod mina föräldrar och min yngste son Joel (6 år) och hejjade på. Pappa ropade att Jari var 4 minuter före. Vid depån i Medskog stod sedan Jari och vilade. Jag ropade att han skulle komma igen men han svarade att han måste vila lite grand. Efter målgång sa han att han hade gått på för hårt och att krafterna tagit slut. Efter depån i Hamrånge hade hans grupp varit uppe i 50 km och 30 km uppför backen mot E4:an! Otroligt!
Min grupp cyklade vidare mot Högbo och avfarten mot Valbo. En grupp på 3 kom ikapp oss före Högbo så då var vi plötsligt 7 stycken och tempot ökade. Strax före kyrkan i Högbo släppte dock en av killarna i gruppen som jag hoppat in i tidigare. På Högborakan rullade det på bra och vi tog av vänster mot Valbo. I den uppförsbacken skrek mina lår att de var trötta och de tre som kommit ikapp oss körde på snabbare. Tre kvar men å andra sidan började vi närma oss målet. Nästan i Bäck så drog en av de andra iväg i full fart och det var bara att titta på när han försvann iväg;) Jag och Pål cyklade vidare men vid Ove Janssons butik måste jag släppa och cyklade ensam sista biten mot Lexe och Målgång. Men sedan var jag äntligen i mål och tog mig sedan i sakta mak mot Slottstorget för saft, korv och kaffe och väntade in Jari som kom efter ca 5 minuter.

Jag tackar arrangörerna för väl genomförd och bra skyltning längs banan och alla medcyklister för gott humör och sporrande kommentarer!

Mikael Olsson, Ockelbo