Museet i sig är modernt, fräscht och den är framför allt mycket tydlig i sitt beskrivande och berättande. Fängelsemuseet består utav två separata fängelsebyggnader med utställningar som skildrar två separata tider utav bestraffning i Sverige.

Den ena byggnad som är den man tydligast ser, med höga murar som omringar ett stort gulputsat cellfängelse vars fönster är försedda med svarta järngaller. I det här fängelset finner vi olika vinklar som visar hur det faktiskt var att sitta i Gävlefängelset från mitten utav 1800-talet fram tills att det stängde under slutet utav 1900.
I museet så möts du utav en mycket genomtänkt planlösning som bjuder dig på en känslor utav rädsla, skam, sorg och vemod hur det faktiskt har gått till, hur vi behandlat våra kriminella i samhället och vad som faktiskt var just kriminellt bara ett stenkast in i historieböckerna.

Den andra fängelsebyggnaden som också är fängelsemuseets huvudentré är till storleken mycket mindre men desto större i upplevelsen då du får bemöta en mycket snyggt målad bild utav renodlad misär, en misär som tyvärr är den tydliga bilden utav hur det en gång i tiden faktiskt var.
När man läser de beskrivande texter om vår historia som finns på väggar, snidat i trä och in-karvat i sten så slås man utav tanken att det här är vår historia, din och min.
Hur man än vänder och vrider på ekvationen så går man därifrån berörd.


Himlen är grå och luften är rå när jag står utanför fängelsemurarna och väntar på att tiden ska gå. Jag är lite tidig och den råa luften gör att jag fryser trots min enorma mundering utav varma kläder, efter en kort stunds väntan bestämmer jag mig för att gå in i värmen.
Jag slås utav ironin att jag skyndar mig in i ett fängelse för att bli varm.

Byggnaden i sig är imponerande och alla fönster med galler ger mig en liten ilning utav obehag men jag öppnar dörren till fängelsemuseet och kliver in.
På andra våningen sitter Katarina Kallings som är chef och intendent för fängelsemuseet, hon sitter bakom två dataskärmar vid sitt skrivbord och pratar i telefonen. Med ett brett leende ger hon mig en blick som säger att hon snart är klar med sitt samtal, telefonluren läggs efter en stund ner och hon möter upp mig i dörröppningen.

Vi går igenom kontorslokalen och under tiden berättar hon om historiken bakom just kontors utrymmet.

"Här bodde fängelsedirektören i från början, den förste hade sin fru med sig, sin svärmor, två pigor och hans fru födde dessutom 8 barn här."
Berättar Katarina när vi passerar igenom kontorslokalen.

Utrymmet vi befinner oss i har högt i tak, stora fönster och gammalt trägolv som knarrar under skorna men det är inte större än 50kvm så själva tanken på att 12 personer faktiskt levde och bodde i den här lokalen skulle nog göra vem som helst fundersam. För tillfället finns det ett stort konferensbord och tre kontorsplatser i rummen och jag ser inte så mycket möjlighet i att få in mer än så.

Katarina och jag går igenom museet och hon berättar för mig om vad det är för byggnad vi rör oss i.
"Det här är då ett cellfängelse som vi i Sverige bestämmer oss för att bygga i mitten på 1800-talet. Vi har då bestämt oss för att sluta upp med kropps och skamstraff, så i mitten på 1800 bestämmer vi oss då för att börja straffa med isolering i stället."

Vi vandrar vidare igenom byggnaden, Katarina fortsätter berätta historien bakom de olika cellerna varvat med berättelser om konstruktionen som Katarina och formgivaren Desiree Kjellberg skapat.

När man kliver in som besökare i museet så blir man försedd med en audioguide i formen utav ett par hörlurar och en form utav metallpinne som aktiverar lurarna med en berättarröst som guidar dig igenom de olika cellerna och berättelserna. Kombinationen utav det moderna bekvämligheterna du upplever som gäst och den obekväma sanning museet visar så har du ett vinnande koncept som är dumt att missa!

Fängelsemuseet är sedan förra året ansvarsmuseum för Kriminalvårdens historiska samlingar, Katarina och hennes arbetsgrupp åker dessutom och dokumenterar anstalter i Sverige vid nedläggning.
Det kommer kartongvis med föremål, böcker och historiska ting till Katarinas kontor som hon och personalen går igenom och sedan arkiverar. De tar hand om det som i annat fall hade behandlats som sopor igenom att ta det tillbaka till fängelsemuseets magasin för arkivering för nästkommande generationer.

Museet slog efter flera års kämpande och på en mycket liten budget upp portarna i början utav 2004 och redan första året passerade 15.000 personer igenom lokalerna.

Jag behöver nog inte berätta för dig att vår stad har en fantastisk historia att bjuda på och att du som läser det här kan få se, uppleva och nästan känna på vår historia bara igenom att besöka de som dokumenterar och arkiverar den. Fängelsemuseet är genomarbetat och ger dig som besökare en genomtänkt upplevelse och om du av en eller annan anledning missat att besöka museet så rekommenderar jag dig att du tar och besöker Fängelsemuseet på Hamiltongatan här i Gävle snarast!