Som ni ser här i tidningen så har jag ju träffat Carina Blank denna månad. En mycket trevlig kvinna. Mycket glad blev jag när hon berömde mig som programledare. Hon gillade hur jag uttryckte mig och hur jag använde mig av orden. Sånt gör mig glad. Väldigt glad. Ibland kan jag hoppa till när jag har sagt något märkligt uttryck, rakt ut till alla tusentals lyssnare, och lite snabbt undra om man verkligen får uttrycka sig så i radio. Men jag tror och hoppas att det är just det som gör mitt program till det lilla extra, att jag inte tvingar mig in i någon redan existerande mall. Och att jag inte drar mig för att prata så som jag gör, så som Marie låter, med dessa extravaganta ord och uttryck som jag älskar.

Glad blev jag också när Carina sa att mina intervjuer blir så intressanta att lyssna på, för att jag verkar så intresserad av mina gäster. För mig är det en självklarhet. Den dagen jag inte bryr mig om de jag intervjuar, då bör jag inte längre jobba som journalist. Mitt intresse är min drivkraft. Jag är verkligen genuint intresserad av vad andra människor har att berätta. Och om man bara gör research och förbereder sig så kan man hitta unika vinklar och historier i alla människor.

Något jag går igång på lite extra är när mina gäster är nervösa, som nyligen då jag hade en frisör som skulle berätta om de senaste trenderna och när bandet Silver Devil skulle presentera sin nya platta. Då får jag någon slags moderlig vilja att ta dem i min famn och bevisa hur fantastiskt härligt det är att få prata i radio. Och oftast så brukar mina gäster gå glada därifrån. Befriade från sin radioskräck och med ett glatt minne med sig. För oftast så låter det så bra mycket bättre än vad man tror.

Jag minns mina första live-upplevelser. Då jobbade jag som HF-reporter, alltså en reporter som rapporterar i direktsändning från olika platser. Om ni ser någon bärandes på en ryggsäck med mast, och hörlurar, så är det just en sån reporter. Då, där i början av min karriär, var jag så nervös när jag skulle ut i direktsändning att jag inte mindes ett ord av vad jag hade sagt när det var över. Jag kunde inte berätta för någon om vilka svar jag hade fått under intervjun eller vad jag själv hade sagt. Men när jag lyssnade efteråt så lät det ändå bra. En sån konstig nervositet, att tappa minnet. Men det där var många år sedan. Jag är glad att jag inte har någon sådan nervositetsåkomma nu, det skulle vara jobbigt att ha en minneslucka på tre timmar varje fredag. Jag har alltid en pirrig live-känsla i magen när jag klickar på knappen för sändning, drar upp regeln och pratar i mikrofonen. Men det är bara en positiv adrenalinkick. Lite extra ska det allt kännas när man får äran att hålla hov för hela länet, annars skulle jag inte vara värdig den rollen!
Marie Björk