Boken har undertiteln ”de tragiska glädjepalatset” och ett par av de tragiska händelser som inträffade i Lorrys omedelbara närhet gällde ond bråd död. Fredagskvällen den 15 december 1961 tog den 25-åriga kontoristen Ulla Persson bussen till Lorry. Hon var stamkund och vid sitt vanliga bord räknade hon med att träffa väninnan Kristina Pettersson, men det visade sig att hon redan gått. Ulla dansade och hade kul men efter danskvällen var hon spårlöst försvunnen. Polispådraget blev stort och i man efterspanade bland annat en Studebaker som kunde ha med försvinnandet att göra, men utan resultat. Det skulle dröja 82 dygn innan man fick reda på vad som egentligen hänt. Då hittades en kropp i snön två kilometer sydväst om Sigtuna och polisen konstaterade snabbt att man hittat Ulla Persson. Nu intensifierades jakten på Studebakern. Man konstaterade att det fanns 131 bilar av det märket i Sverige, men trots alla kontroller lyckades aldrig polisen gripa bilägaren. Inte heller mördaren om detta nu inte var samma person. Mordet på Ulla preskriberades den 16 december 1986. Sedan dröjde det till sensommaren 1968 innan en mördare återigen slog till i Lorrys närhet. Den 30 augusti gjorde en fiskare ett hemskt fynd vid Stäket. I vattnet flöt en kvinnokropp, polis tillkallades och den döda identifierades som 28-åriga Berit Nilsson. Hon hade strypts och hade haft sexuellt umgänge strax innan döden inträtt. Kvällen innan hade hon på Lorry i Sundbyberg trots att hon var från Älvsjö i södra Stockholm. Misstankar väcktes att gärningsmannen kunde vara densamma som i Ulla Persson-fallet 1961. Fyra vittnen hade sett en grå Volkswagenbuss parkerad vid Stäketbrons räcke och man menade att chansen fanns att mördaren bytt sin amerikanska bil mot en tysk buss. Inte heller detta mord klarades upp. Tre år senare skedde ytterligare en mord med lätt anknytning till Lorry. Väninnan Kristina Pettersson, som Ulla Persson ville träffa sin sista kväll på danssalongen, hittades misshandlad, strypt och våldtagen i en poseringsateljé på Svartensgatan på Södermalm i Stockholm. Inte heller denna gång lyckades polisen hitta en gärningsman. Det här låter kanske dystert men egentligen är beteckningen glädjepalats mer adekvat. Nils ”Dubbel-Nisse” Nilssons dotter Annelie (bilden ovan till vänster, foto Lasse) har intervjuat många av de artister, musiker och dansgäster som gjorde Lorry till den institution den blev. Sammantaget har det blivit en intressant berättelse om ett Sverige i förändring och en biografi en man som gick sin egen väg i den nöjesbransch som inte alltid är så nöjsam. /Dast-Magazine