Årets upplaga av MC-mässan bjöd på en hel del underhållning för MC-entusiaster, fast de flesta besökare man pratade med tyckte dock att det var ”som vanligt –men bra” någon saknade vissa tillbehör andra tyckte det var för mycket av något, det vill säga- ”som vanligt”.
De flesta besökarna är inte förstagångsbesökare.

Något man direkt lägger märke till är att den genomsnittlige mc-köparen numera börjar bli till åren, de grå pantrarna var väl representerade och det är ingen svår gissning att hårdare körkortsregler och dyra försäkringar har gjort sitt till för den utvecklingen. Detta till trots släpper de stora japanska tillverkarna hojar med ibland över 200 hästkrafter, så inte är det några mossiga pantrar som denna januarihelg provsatt, klämde, kände och förhörde sig om nyheterna.

Nytt för i år var att trampcyklarna var borta från mässan. Miljömedvetna knuttar har därmed inte mycket att glädjas över på mc mässan. Överhuvudtaget är miljö något som just inte berörs speciellt mycket här, annat än det faktum att begreppet ”pendlarhoj” växer sej allt starkare. Störst intresse drar som vanligt de stora (och dyra) hojarna, märken som Harley Davidson, Victory, Triumph, BMW och naturligtvis toppmodellerna från japan är de som drar mest intresserade.

Många besökare letar sej till mässan med siktet inställt på tillbehören och MC kläderna. Uppenbart är det lika viktigt för en del vad de har på sej när de åker som vad de åker på.
Ombyggda och hembyggda hojar är också något som är viktigt på en mc-mässa.
I Sverige finns fantastiskt många och kunniga hojbyggare som gärna och stolt visar upp vad de kan åstadkomma. Även många av märkesklubbarna är representerade här.

Intresset för fyrhjulingar -ATV:er, tycks hålla i sej, nu börjar även de etablerade japanska och amerikanska tillverkarna på allvar ta upp den kinesiska konkurrensen och pressar priserna så mycket de förmår. Floran av tillbehör till fyrhjulingar upphör aldrig att växa verkar det som, men visst känns det lite krystat med lastaraggregat och harv till fyrhjulingen…



Text och bild: Claes Pira