När vi då i förra delen av den här serien benat ut varför socialtjänsten borde kallas nationalsocialtjänsten så är det dags att gå in på djupet i verksamheten. I den här delen ska frågan ”vem som gör vad” i det eländiga maskineriet, som bland annat sätter barn i sista hand, besvaras. Det är nämligen så att någonstans finns det någon som är ansvarig över allt som sker – även i socialtjänsten.
Vi börjar med toppen av alltihop. Varje stat har en ledare. I monarkin Sverige har vi fråntagit kungen all makt och lämnat över styret till statsministern. Denne i sin tur har sin regering i ryggen och de största besluten tas i riksdagen. I riksdagen diskuteras bland annat om vilka man ska kalla miljöbovar och hur arg man ska vara på ÖB. Riksdag och regering sysslar även med trakasserier gentemot den enskillde individen, och håller skattefuskande företag om ryggen, men det är en helt annan historia. Frågan om hur pass mycket barn ska få träffa sina pappor, och hur mycket man får kränka enskillda individer, ligger lika långt bort som avståndet till nästa solsystem.
Riksdagen har tillsett en mängd olika nämnder som vardera ska hålla sin grupp av människor i schack. Byggnämnden bestämmer var man får bygga hus, granskningsnämnden bestämmer vad som får visas i TV, och miljönämnden bestämmer vart man får hälla ut giftiga kemikalier. Socialnämnden bestämmer över socialtjänsten och familjerätten. Varje kommun har sin socialnämnd och i den sitter folkvalda representanter från våra olika partier. Det är i socialnämnden man bestämmer vilka socialchefer som ska anställas.
Ett nytt ord som vi ska bekanta oss med är nationalsocialnämnden. Det är nämligen benämningen på socialnämnden som inte gör det som de är ålagda till trots det enorma ansvar som de tilldelats. I socialnämnden har man möjlighet att påverka inkompetenta familjerättschefer men det gör man inte. Man kan möjligen ge dem löneförhöjning. Om man inte kan tillsätta en kompetent chef som kan handskas med olika fall på rätt sätt, så är det precis som att spika igen dörren till kajutan på ett fartyg, när kaptenen står utanför – fartyget kommer givetvis i sinom tid grundstöta och sjunka. Precis så som att en viss Heinrich Himmler, i mitten av 1900-talet, hade möjlighet att påverka utrotningen av judar så har alltså socialnämnden genom sitt inflytande över familjerätten möjlighet att påverka om barn ska få träffa sina pappor. Heinrich Himmler valde också, precis som socialnämnden, fel väg. Förvandlingen från socialnämnd till nationalsocialnämnd var ett faktum.
Socialnämnden sammanträder med jämna mellanrum varje månad. Och i det fallet är det ungefär som att de skulle vara i maskopi med frimurarorden – det diskuteras en massa men ingen utanför vet om vad.

Nu har vi kommit så här långt i organisationen som ligger bakom nationalsocialtjänsten:

• Kung – Som vi inte ger möjlighet till politisk påverkan.
• Statsminister – Som efter mycket ”om och men” kanske kan besluta om att ta en diskussion...men aldrig utan regeringen i ryggen.
• Regering – Där man försöker hålla åsikter isär och frågan om barns pappa-inflytande så långt bort som möjligt.
• Riksdag – Där man försöker hålla de politiska partierna på lagomt avstånd till varandra.
• Nationalsocialnämnd – Där man ser till organisera nationalsocialtjänsten.
• Nationalsocialtjänst – Där man utför de värsta dåden mot människor genom t.ex. familjerätten.
• Familjerätt – Där man ser till att pappor hålls på behörigt avstånd från sina barn.

På frågan vilka det är som arbetar i socialtjänsten blir svaret utan tvekan bedrövligt. Man måste först fundera på vilka det är som går en utbildning, 3.5 år, för att arbeta med människor. Av någon anledning väljer fler kvinnor än män att söka sig till sådana utbildningar. Varför det är fler kvinnor än män vet man inte men det skulle kunna ha att göra med att kvinnor har större empatisk förmåga än män. Eller att fler män väljer yrken med större möjligheter till bra karriär. Oavsett om kvinnor har större empatisk förmåga så gör det dem inte automatiskt till bättre socialarbetare. Eftersom samhället är uppbyggt med ungefär hälften kvinnor och hälften män så bör man inte kunna bedriva en verksamhet för män och kvinnor med enbart kvinnor. Så är det likväl och det gör deras verksamhet till bedrövlig. Och precis samma visa är det på familjerätten då 75-85% av den personal man möter där är just kvinnor.
Att säga att familjerätten gör ett bra jobb, med viss felmarginal, skulle vara att ljuga. Detta eftersom familjerätten ÄR en enda stor felmarginal. Tillräckligt många källor säger mig att de kränkningar och misstag som familjerätten sysslar med återupprepas och återupprepas. Brott mot mänskliga rättigheter. Om man, så här i efterhand, skulle ha låtit mig välja mellan att ha den kontakt jag haft med familjerätten eller tillbringa några år på Guantanamo så hade jag tveklöst valt Guantanamo. Personalen på Guantanamo har i alla fall erkännt att de gjot fel – det har familjerätten mycket svårt att göra. Jag skulle även kunnat tänkt mig en tid i Abu Gharaib-fängelset i stället för att ha haft den kontakt jag haft med familjerättssekreterare.
Hur det kommer sig att familjerätten har fått så pass mycket inflytande inom området är en gåta. Men om man skulle utgå från att Fan själv skulle finnas till så kan man vara säker på att Fan sitter någonstans där uppe, gapskrattandes, och tittar ner på vissa korkade människor/myndigheter med de orden: -Hämta popcornen, nu är de igång igen, och de är inte överens den här gången heller! Som en komedi ungefär.
Sanningen är att staten tycker någonstans att det bör, trots allt, se ut som att de engagerar sig i folket. –Vi ser att ni inte kan lösa problem på egen hand, varsågoda, här ger vi er familjerätten. Med lite intelligens och slutledningsförmåga kan vem som helst förstå att den lösningen är vansinnig. Ännu en stor förnedring från staten.
Detta är ett exempel från verkligheten. Ett fall ska utredas av familjerättsutredare. Ett fall där mamman till ett barn anklagar pappan för att inte kunna ta hand om deras gemensamma barn. Mamman ser till att pappan inte får träffa barnet. Familjerätten skickar två kvinnliga familjerättsutredare på fallet. Tjänstefelet är ett faktum eftersom det är ett välkännt fenomen att kvinnor och män är olika. Två kvinnor kommer att ta mammans parti, medvetet eller omedvetet, eftersom mamman är kvinna. Tjänstefel nummer två kommer, som ett brev på posten, när familjerättsutredarna väljer att göra en intervju med mamman tillsammans med barnet. Pappan har inte möjlighet att intervjuas med barnet och där har vi alltså två intervjuer under helt olika förutsättningar. Slutligen anser de två kvinnliga familjerättsutredarna att mamman bör tilldelas vårdnad och boende – inte för att pappan är olämplig – utan för att man följer lagen som säger att man inte utdelar gemensam vårdnad till föräldrar som inte samarbetar. Tjänstefel nummer tre.
Detta är ett annat exempel ur verkligheten. Familjerätten har en verksamhet där man som umgängesförälder kan få en möjlighet att träffa sina barn om det föreligger komplikationer i relationen med den andra föräldern. Det underliga med den verksamheten är att av alla som kommer dit för att träffa sina barn är 95% män. I det här fallet är exemplet en stad som har den här typen av verksamhet. I verksamheten, finns en hel del regler att rätta sig efter, bland annat får man inte använda kamera. Det är för att skydda andra barn. I vissa fall kan man komma till verksamheten för att hämta sina barn och åka iväg vart man vill, bara en kontaktperson är med, och man ser till att vara tillbaka i lokalen på avtalad tid. Saken är bara den att familjerätten har bestämt att även om man åker iväg någon annanstans så får man inte fotografera barnet. Man får alltså inte ta kort på sitt eget barn! Familjerätten hindrar då alltså barnets möjligheter till att, i en framtid, ta del av historisk dokumentation. Familjerätten hindrar då alltså barnets släktingar att följa barnets utveckling. Familjerätten hindrar då alltså umgängesföräldern att inneha fotografier på sitt eget barn precis som vilken förälder som helst har. Lagbrott – det är fullt tillåtet att fotografera vad man vill i samhället så länge det inte är ett skyddsobjekt. Sådana fascistfasoner skulle inte ens ha förekommit i forna sovjetunionen. Inte ens i Kreml skulle drömt om att införa liknande regler. Familjerätten har alltså ställt sig ovanför lagen som säger att all fotografering på allmän plats är tillåten. Familjerätten har gjort ännu ett grovt tjänstefel.
Det som man skulle göra, för att få in lite effektivitet i det enormt viktiga området som rör så många barn, är att sätta samtliga familjerättsutredare i arbete. De skulle kunna stämpla kuvert, ta emot enklare samtal från den lokala kaffemaskinsleverantören, eller byta nät på nationalsocialtjänstens många pingisbord som personalen använder som ett substitut till arbete. Familjerättssekreterarna skulle även kunna ta på sig arbetet med att texta 290 skyltar att hänga på dörren till familjerätten i landets alla kommuner. Skyltarna ska ha texten:
”Inga män göre sig besvär på denna arena”
för det är nämligen så det ligger till.
Själva arbetet – det viktiga arbetet med barn, och deras föräldrar, i landet – måste man lämna över till någon som kan. Det måste lämnas över till eliten.

/Medborgare