Om att bojkotta idrottstävlingar
19/5, 2008 kl. 23:59Röster höjs nu för att svenska idrottsmän inte ska delta i kommande olympiska tävlingar i Peking. Från att ha varit entusiastiska förespråkare år 2001 – då beslutet om Peking togs – har nu flera av idrottens byråkrater och politiker fått kalla fötter. Tibet-frågan har fungerat som utlösare.
En misstanke som finns är naturligtvis att en del av bojkottförslagen kommer från grupper som helt enkelt bara ogillar idrott. Här finns en företrädesvis kvinnlig ”dagis”-opinion, som alltid tycker det är fel att tävla – den som inte vinner kan ju känna sig ledsen! Sådana rena stolligheter har ett visst stöd i huvudstadsmediernas debatter – man ska inte uppmuntra verksamheter där någon kan komma att utpekas som förlorare.
För inte så länge sedan – faktiskt i samband med det förra riktigt stora internationella idrottsevenemanget – föreslog denna krets på fullt allvar att Sverige skulle bojkotta fotbolls-VM i Tyskland. Skälet var nu det uppenbara – fotbolls-VM i Tyskland skulle kunna öka frekvensen av prostitution. Prostitution är nämligen tillåtet i Tyskland, tänka sig! Det blev lyckligtvis inget av med saken, men den aggressiva tonen i debattinläggen var det inget fel på.
Men nu är det Kina. Om man inbillar sig att idrottstävlingar bara ska genomföras i och för demokratier, så skulle mycket av det internationella idrottsutbytet stanna av. Och det tyska fallet visar väl att knappast ens det skulle göra kritikerna nöjda. Kinas uttalade mål med den pågående stora reformen är att modernisera ekonomin, inte att införa demokrati. Det kan rimligen inte vara ett argument för bojkott.
De kinesiska kommunisterna har tvingats införa marknadsekonomi för att rädda sitt eget politiska skinn. Den kinesiska kulturrevolutionen – med sin stela planekonomi – förde det väldiga landet till ruinens brant. Omläggningen till marknadsekonomi har därefter inte bara tillåtit kineserna att få mat på bordet och tak över huvudet, utan också gjort Kina till en stormakt i världsekonomin.
Sannolikt har marknader lyft närmare en halv miljard kineser ut ur extrem fattigdom – in i en tillvaro, där man rimligt säkert kan planera för ganska långa framtider. Västvärlden har här kommit till kinesernas hjälp. Västeuropeiska, men kanske särskilt japanska och amerikanska storföretag har fört över tekniskt kunnande och kapital till Kina. Kineser har fått jobb i utländska företag – fått goda inkomster och lärt sig tekniken för att själva kunna starta privata företag.
I själva verket har den internationella kapitalismen från 1980-talet och framåt förbättrat levnadsstandarden för så många människor, att de två decennierna 1980-2000 för framtidens historiker sannolikt kommer att framstå som ett ekonomiskt mirakel. Inte minst mot bakgrund av att FN sedan 1950-talet försökt åstadkomma just precis samma sak, men misslyckats. FN har under ilsken kritik mot ”storföretagskapitalismen i Väst och Öst” opererat med ett gigantiskt u-hjälpsprogram, som snarast lett till att de stora mottagarna av u-hjälp fått det sämre, inte bättre.
En ganska entydig erfarenhet vi har är, att när en diktatur inför marknadsekonomi, blir möjligheterna till fortsatt förtryck också mer begränsade. Kapitalismen etablerar oavvisligen fler maktcentra i ett land, utanför politiken. Om politiken ger sig på dessa nya ekonomiska makthavare, drar man undan mattan för sig själv. Därför tillåter man dem att fortsätta – inte sällan med sammanbitna tänder. I längden har en lång rad länder – i Kinas närhet Taiwan och Sydkorea – sett hur denna initiala maktdelning gått hela vägen: till en fullt utvecklad demokrati.
Marknadsekonomin i Kina har också skapat nya öppenheter. Dagens unga kineser kan studera utomlands, obehindrat träffa utlänningar, starta företag eller söka ganska välbetalda jobb i utländska storföretag. Men man kan inte starta organisationer som driver politiska synpunkter. Då slår den kommunistiska staten till med full kraft.
Men detta har varit känt länge – det blir snarare bättre än sämre i Kina också här. Under alla förhållanden kan det aldrig vara skäl för att driva en bojkott mot de olympiska spelen.
Bodås 2008-04-21
Kurt Wickman
Nationalekonom
Denna artikel är publicerad på Sverigemagasinet via SvenskPress.se.
Se villkor här »
Kommentarer
Ingen har ännu kommenterat denna artikel, du kan bli den första!