Västerländska media piskar fram undergångsstämningar från den stora debatten om kärnkraft på 1970- och 1980-talen. Det finns en direkt förvånande obalans i hela rapporteringen. Större delen av all rapportering ägnas kärnkraftsproblemen i Japan, där ingen ännu dött, en närmast förströdd del ägnas tsunamin och jordbävningen, där prognoser talar om 28 tusen döda, en dödssiffra som väntas stiga ännu mer.
Men så är det nu. Journalister är orienterade mot miljöpolitik och varav huvudet är fullt, därom talar också munnen. Ingen intern jämförelse görs heller mot t ex vattenkraften, där en kraftverksdamm i Japan brustit av jättevågen och slagit ut en liten stad. Det kunde kanske ha varit intressant med en jämförelse, men den har uteblivit.
Den återkommande rapporteringen rör faran för de arbetare som sysslar med att reparera reaktorerna vid kärnkraftverket. Det rör sig naturligtvis om ett fåtal arbetare, men för att få det rätta apokalyptiska stuket för man då och då in någon grönsak i Tokyo som anses ha fått förhöjda strålningsvärden. Mångmiljonstaden Tokyo kanske måste utrymmas!
Allt det här är naturligtvis oansvariga politiska spekulationer av journalister som inte har ens elementära kunskaper i strålningsfysik. Desto större övertygelse om att kärnkraften ska bort. Men bakom allt detta finns en stor och intressant skiftning i hela diskussionen av kärnkraften. Den kan kommenteras.
I den stora kärnkraftsdebatt som man söker mana fram var perspektiven helt annorlunda. Det var frågan om miljoner människor som skulle dö, hela kontinenter skulle befinna sig på en farofylld flykt undan massiv atomstrålning. Civilisationen som vi kände den var inte bara i fara, den skulle undanröjas.
Men den diskussion vi har nu är närmast frågan om en nolltolerans för kärnkraften. Många tusen års drifttid har övertygat om att det tidigare perspektivet var hysteriskt, kanske inte något som rationellt kunde framföras. Vi får i stället följa en medieliturgi, där man intensivt letar efter det första dödsoffret för kärnkraften, vilket antas egentligen bevisa samma sak som tidigare.
Men det gör det ju inte. Kärnkraften slår inte an den dramatiska ton, som man söker efter. Den är inte ofarlig, men egenskapen delas av många andra tekniska verksamheter. Andra industriella verksamheter i Japan har lett till fler dödsoffer än vad Fukushima gjort. Tsunamin har skadat kemiska fabriker och högteknologiska anläggningar med större skador än vad Fukushima hittills rapporterat.
På något sätt verkar det snarast som om gammal kärnkraft, Fukushimas reaktorer har byggts mellan 1970 och 1974, har klarat ett extremt prov oväntat väl. Det finns inga filter för utsläpp och extra inbyggnader av reaktorer som är norm i modernare kärnkraftverk. De problem som uppkommit är bitvis allvarliga, men på en nivå som inte ens närmar sig en katastrof.
Medias politiska ursinne har påverkat politiker. Den moderna politiken tycks vara mycket känslig för media. Mer intressant är att media inte tycks ha påverkat den allmänna opinionen särskilt mycket. Mätningar ger vid handen att den svenska opinionen till förmån för kärnkraft fortfarande befinner sig på skyhöga nivåer. Vissa ändringar tycks ha skett, men de är kanske oväntat små. Vid en folkomröstning skulle vi uppenbarligen få en jordskredsseger för att fortsätta använda kärnkraften i Sverige. Mitt under den värsta rapporteringen om Fukushima.
Säg sedan att det inte finns hopp om Sverige, om du vill bli motsagd.
Bodås i april 2011
Kurt Wickman