Översatt till politiken har vi väl nyss fått en illustration. Den samlade oppositionen klagar i riksdagen över att man har för litet att göra. Regeringen anses lägga för få förslag, så man har ”inget att göra”. Sverige går mot svåra tider, anses det.
Det är naturligtvis en märklighet som ligger bakom denna nyhet. Till att börja med är uppfattningen om politikens roll i samhällsutvecklingen snedvriden. Där politiker ser den som avgörande, finns det hos eftertänksamma medborgare litet stöd för den tanken. Politiker har inte skapat en enda lönsam teknisk uppfinning, inte ett enda läkemedel som hjälpt någon enda människa. I en ingenjörscivilisation som den svenska är politikens bärande insats att man har ställt upp hinder, inte att man gjort något positivt.
Politiker hävdar ofta att man skapar jobb. Men det gör man ju inte heller. Om det inte fanns någon privat arbetsgivare som var beredd att anställa, skulle inga jobb ”skapas”. Och privata arbetsgivare – särskilt de små – betraktas knappast som ovärderliga medborgare i politiken och dess skatteförvaltning. Bara i Sovjetunionen gjorde man sig oberoende av kapitalister – staten skulle anställa och driva företagen – och man hamnade i en 75-årig ekonomisk kris.
Den andra sidan av denna tanke – eller kanske någon sorts förlängning – är att mycket litet skulle gå framåt om inte politiken vore aktiv. Den pågående euro-krisen illustrerar säkrast hur mycket de stora politiska projekten hjälper till. En i grunden innovativ ekonomi, med välutbildade människor har hamnat i en ständig cykel av kriser, som det tycks omöjligt att ta sig ur. Nu säger man kanske att svenska politiker ju inte är med. Förvisso sant, men om de fått bestämma hade vi varit med – inte mindre än 80 procent av riksdagens politiker röstade ja till euron!
Det är för oss utomstående också en besynnerlig tanke, att sittande regering inte skulle vara hyperaktiv. Den hoppar oupphörligt från den ena frågan till den andra, och om man inte har något särskilt för sig någon viss eftermiddag, kan moderaterna alltid kokettera med att man nu har övertagit ytterligare någon punkt i socialdemokraternas partiprogram från 1947. ”Oväntat” och under stort jubel från de ännu nyare moderaterna.
Men i jämförelse med föregående s-regeringar ligger ändå aktivitetsnivån lägre, det ska skrivas. På s-regeringars tid var det alltid någon minister som var och varannan kväll beställde tid i de stora nyhetsprogrammen för att lägga fram något blänkande nytt politiskt förslag. Fördelarna framgick inte alltid, men det var alltid en annons för nya skattehöjningar – standardargumentet var alltid att ”välfärden måste få kosta”. Ministern hade stärkt sin ställning inom regeringen och visat att han/hon var av den rätta ullen.
Om vi bortser från Eskil Erlandssson, så utmärks allians-regeringen mindre av detta. Det finns för mycket av hyperaktivitet, men regeringen ska ju rädda oss undan domedagen, klimathotets värmebölja. Som visserligen låter vänta på sig, men man kan ju aldrig veta. Eller det livshotande hästköttet. Regeringsmedlemmar vill naturligtvis fortfarande bli betraktade som filmstjärnor, ”show business for ugly people”, men det finns kanske en större spärr mot att betrakta politiken som alla goda gåvors givare bland medborgare som vuxit upp med normala uppfattningar. Alltså inte s-politikernas livslånga politiska satsningar.
Överskottet av politisk hyperaktivitet har överallt skapat skuldkriser och en oförmåga att hantera dem. Ett privat företag klarar det – kostsamt och smärtsamt, men man gör det. Men demokratin är oförmögen att klara sådana åtstramningar som ibland behövs. Den europeiska demokratin har visat sig vara ett system som bara glänser i solskenet.
Demokratin har inte klarat den hyperaktivitet som politiker så lätt grips av. Det är kanske dags att börja sätta gränser för det politiska beslutsfattandet. Till exempel att kräva två tredjedelars majoritet i riksdagen för alla beslut som innebär en skattehöjning. Det skulle förmodligen få stora och positiva konsekvenser.
Men det är också ett råd som ingen politiker vill lyssna till. Hellre kör hyperaktiva kaptener skutan på grund.
Bodås i slutet av mars 2013
Kurt Wickman