– Och hur känns det nu när du kommit till oss på dödhalvan då?
Grannen skrattar kluckande när hon frågar. Hon har väntat på mig i drygt ett år där på andra sidan så hon är alltså 51 och jag är 50 år och åtta dagar.
– Jo, det är bra, säger jag. Jag känner mig stor nu, äntligen. Jag gör som jag vill. Jag åt lunch med mössan på mig i onsdags!
Och så där går det på. Folk frågar och jag svarar. Ofta passar jag på att avslöja en hemlighet, en åldersrelaterad vana jag lagt mig till med, eller nått tillstånd som bara drabbar kvinnor som fyllt 50.
– Finemang! Jag köpte nya beiga stödstrumpor igår och har sålt en artikel till mitt favvomagasin Kyrkans Tidning!!!
– Tackar som frågar! Hemorrojderna har hållit sig lugna ett tag nu och jag har fått låna tre Sigge Stark och jag säger inte av vem!!!
– Lysande! Vi åker på dagstur till Åland på torsdag, så jag ska ut och köpa en ny shoppingvagn och en ny sjal att ha runt håret!!!
Ibland ljuger jag och ibland talar jag sanning men hela tiden vill jag skaka om. Jag vill retas. Jag vill picka litet grann i den där dypölen av dödsångest, leda och bitterhet som så många av oss har innanför bröstbenet här på livets höjdpunkt med utsikt över dödhalvan.
– Vi går mot döden vart vi går och det har vi alltid gjort!
– Det finns bara en sak som vi vet om vår framtid och det är att vi ska dö!
– Döden är det enda jämlika vi har kvar för den drabbar oss alla!
Ja, riktigt så där hårt slår jag väl inte alltid till men jag skulle vilja. För jag är så trött.
Jag är trött på tjafs och jag är trött på hafs. (Ja, men hur många melodifestivaler och slutspelsmatcher ska vi ha innan någon till slut får vinna!? Ska vi inte införa lagerkrans till alla som åker Vasaloppet också, för alla har ju kämpat lika mycket!?)
Men mest trött är jag på dem som vill få oss att tro att vi kan förlänga våra liv genom att ingå en pakt med Barilla och Unilever och leva i evighet om vi bara håller oss till riskakor med Becel!
Och om det var sant, alltså att vi garanterades ett längre liv om vi gjorde allt det som i dag anses nyttigt, VAD SKULLE DET VARA FÖR LIV!?
Inget vin. Ingen öl. Inget kaffe. Inget rostat bröd. Ingen ost värd namnet. Ingen entrecote. Ingen pizza. Inga kakor. Inga nattmackor. Inga lugna stunder i fåtöljen.
Bara lätt, light, mini, non fat och non calorie. Alltså mat som man tagit bort allt det naturliga från och bytt ut det mot vatten, plast och kemikalier! Och så massor av ångest och prestationsnoja till efterrätt.
Nej, det ska vara gott att leva tycker jag. Att späka sig är vare sig trevligt, roligt eller särskilt sexigt. Jag menar den som har mest viktfobi är ju alltid den som tränar mest och äter minst. Alltid jämt hela tiden!
För det finns ju inga genvägar i betydelsen snabbare vägar utan bara genvägar som i DNA på vägen mot ett långt liv!
Det gäller att välja föräldrar som levde länge. Att tro att vi kan ge oss själva längre liv är inget annat än vidskepelse och dödsrädsla! Och alltså något alldeles oerhört mänskligt…
Nej, låt oss i stället lyda danskens råd och vara goda mot oss själva så länge vi har oss! (Och minnas att hur länge det blir det bestämmer inte vi…)

LENA MATTSSON är frilansjournalist i Gävle och har ett BMI som ger Folkhälsoinstitutet hicka men faktiskt kolesterolvärden som gör hälsofreaksen gröna av avund.