Det drog en skugga över Fader Pierres jovialiska ansikte. Hans ögon sökte för några sekunder någonting i fjärran. Vi satt som så många gånger förr på det lilla caféet vid Place du Béguinage. Höstkvällen var ljum, ölet svalt och kastanjen vid kyrkan ansåg ännu inte att en ny årstidsväxling var lämplig. Över våra huvuden svävade den lätta röken från två panatellas grandes. Röken steg en sekund och försvann. Den oförskämt klara aftonhimlen accepterade inget intrång.

- Min vän, sa Fader Pierre, vet du att kärlek känner endast den som älskar utan hopp. Friedrich von Schiller och jag vet vad vi talar om.

Fader Pierre suckade sorgset dramatiskt likt Schillers Don Carlos, och började berätta om Den Stora Kärleken som hemsökt honom och trängt igenom hans svarta prästkappa oaktat hans katolska kyrkofäders synpunkter på äktenskapet.

Nyutexaminerad och driven av Vår Herres ande hade Fader Pierre rest till Ypres i Flandern. Hans farbror hade som ung i första världskriget möt sitt öde i en löpgrav. Fader Pierre ville sända sina fridstankar till sin farbror, som vilade under något av masskyrkogårdarnas tiotusentals vita kors. Men det blev inte så. På väg till katedralen Sin Martens iscensatte sannolikt Vår Herre något som långt senare i bikten skulle beskrivas som en prövning. Det som hände var att Fader Pierre, förlorad i sina tankar, plötsligt stötte ihop med en ung kvinna.

- God morgon, fader, sa hon, knixade och log.

Fader Pierre stelnade, frös, hettade, kände icke kärlekens pilar men väl dess blixtar korsa honom. Han blev andlös och lika långt borta som sin farbror. Hon var vacker, rågblond och smäcker, en sprakande flamländska med fransk far och flamländsk mor. På dagarna knypplade hon spetsar i textilfabriken.

- Hon var som den första rosen om våren, sa Fader Pierre. Hans röst var mild. Hans runda kinder fläckades av kärlekens ibland vackra, ibland grymma färg.

Men kärlekens kraft är förunderlig. Fader Pierre började tala till den unga kvinnan. Om livet. Om döden. Om hösten och våren. Om vinden och vågorna. Om kärlek och smärta. Rosen från Ypres lyssnade och log. Men leendet hade den lätta och för de flesta osynliga slöjan av tvekan. Kanske var det heliga kyrkorummets värld allt för långt borta från spetsarna i textilfabriken? Men de träffades igen, och Fader Pierre fortsatte att tala, och Rosen lyssnade. Så en dag bjöd han henne på middag.

Fader Pierre lagade mat buren av änglar. Kan Kärlekens ande och Den Heliges vara ett och samma, tänkte han, men blev aldrig riktigt säker. Efter en halvtimme hos slaktaren hade han hittat ett ankbröst som dög. Han strimlade själv pommes frites. Han stekte och skapade i ett skimmer av hänförelse. (Recept nedan).

Så satt de vid det tunga ekbordet, dukat med linne och damast, kristallglas och vit porslin från Liege. I kandelabrarna brann ljus och en gammal bordeaux färgade sinnet rött. Rosen var vackrare än någonsin. Klädd i vitt med ett rött band runt liv och hår. Hon var förvirrad, men inte förledd. Hon åt som en fågel, ovant och blygt. Fikonen med chevreost överdroppade med acasiehonung petade hon i, och calvadosen rörde hon inte alls. Fader Pierre ville denna kväll inte erkänna att sorgen sakta med säkert rispade hans hjärta.

Nästa gång inbjöd Fader Pierre Rosen till mässan i kyrkan vid Place du Béguinage. Han skrev sin predikan i ett rus. Han talade till henne om Kärlekens Höga Visa.

Denna mässa ansågs av församlingen vara en av Fader Pierres bästa. Men Rosen från Ypres somnade.

- Det är omöjligt att älska och samtidigt vara vis, sa Fader Pierre, vars blick åter blivit fast och varm. Förresten har jag inte lagat ankbröst sen dess…
-
Fader Pierres ankbröst:

Gnid in ankbröstet med citron. Salta och peppra. Lägg det på en plåt med ”skinnsidan” upp.
Stek i ugnen i 175 grader i ca 40 minuter. Efter 20 minuter lägg in äppelhalvor med skalsidan upp (gula äpplen utan kärnhus). Strimla potatisen och lägg strimlorna på tork på en handduk.
Fritera. Låt friten rinna av och fritera ytterligare någon minut. Det ger frasigheten.

Ta allt ur ugnen. Vispa ur skyn. Tillsätt saften av en apelsin. Peppra och låt koka samman. Lägg hallongelé (gelé de framboise) i urgröpningarna på äpplena.

Till efterrätt bjöd Fader Pierre på delade färska fikon över vilka han droppade acasiehonung. Serveras med ett par skivor chevreost.