Det råder inga tvivel om att jag älskar mitt jobb som programledare. Men det finns en del av mitt arbete som gör att jag då och då börjar tvivla på människans godhet. Det handlar om lyssnares angrepp mot oss stundvis offentliga människor. Ibland får jag såna samtal och mejl, där det hela går ut på att jag är vidrig att lyssna på. I samma veva brukar en del av mina kollegor få en känga också. Så att vi riktigt fattar hur värdelösa vi är. Det senaste mejlet jag fick var så ofantligt bittert och aggressivt att jag nästan blev på bra humör. Det gick inte riktigt att ta åt sig av en människa som störde sig på att jag kallade mina lyssnare för vänner och att jag sa att saker och ting var så hääärligt hela tiden. Det äckligaste av allt var att jag avslutade programmet med att säga puss och kram. Usch på mig, mina pussar och kramar kunde denna kvinna bestämt klara sig utan.

Och jag hade klarat mig rätt bra utan hennes mejl. För om jag ska ta till mig av synpunkter så bör de helst vara en aning mer relevanta och utan personliga kränkningar. Trots att många skriver under med sitt namn, för att riktigt förtydliga att se står för sitt missnöje, så har jag svårt att tro att de skulle säga allt detta rakt i ansiktet på mig. Om de skulle se mig på gatan som den vanliga människa jag är. Men om man syns och hörs offentligt så ska man liksom acceptera att bli till allmänhetens slagpåsar. Personer som det kan slängas lite skit på när man har haft en dålig dag. Och det gör mig lite rädd.

I för sig skulle man kunna säga att jag minsann beter mig på samma sätt, när jag recenserar. Men jag tycker att det är en stor skillnad. För i recensioner handlar det om att kunna argumentera, petitesser som jag som privatperson hakar upp mig på lämnar jag utanför. Det är sånt man lär sig om man är en seriös journalist eller recensent. Men de etiska utgångspunkterna har inte alla så mycket till övers för. Och därför tycker jag ibland rätt synd om de stora artister som gästar mitt program. Här sitter jag och beklagar mig över att människans godhet är nära att fallera, på grund att de fåtal otrevliga mejl och telefonsamtal som jag får. Tänk bara på Tove Styrke. Hon har inte bara fått ta emot Idol-juryns kommentarer. Hon får även stå pall inför hela svenska folket som ska bedöma huruvida hon kan stå på egna ben eller inte efter Idol. Och jag tycker att hon lyckas bra. Hon behövde inte befinna sig många minuter i radiostudion för att jag skulle bli övertygad om att hon är en tjej som vet vad hon vill, och i den säkerheten kan hon även bjussa på ödmjukhet. En annan ödmjuk artist som jag fått äran att prata med under de senaste radioprogrammen är Håkan Hellström. Också en person som fått ta emot en hel del skit. Minns ni snacket om att han inte kunde sjunga? Jag hoppas att ingen längre vågar använda det som ett argument för att inte lyssna på denna poppoet! Det fina med Håkan var att han lät så ärligt glad när jag berömde hans senaste platta och de texter som han skrivit till fotoboken om honom. Han lät glad som att han inte tog beröm för givet. Och den nerven är så viktig. Att aldrig tappa respekten för de som man trots allt bjuder ut sig till när man får chansen att nå ut till många människor.

Så tro mig, inledningen på den här krönikan är inte en diss till alla er som inte uppskattar det jag gör. Självklart får man tycka som man vill. Jag vill bara poängtera att bakom rösten i radion eller sången på skivan så finns det alltid en människa med mänskliga känslor. Och såna varelser behöver samma varsamhet som alla andra. Hur mycket man än syns och hörs.
Marie Björk