Sedan den första invigningen av Sundsvalls gatufest -87, har många stora internationella artister uppträtt på Scen. Förra året var det Accept och Helloween - vilka är det i år, Den Svenska Björnstammen och eurovisionvinnaren Loreen?

Om man ser till den negativa och, enligt egen mening, väldigt tråkiga utvecklingen som Sundsvalls gatufest har tagit, skulle jag inte bli ett dugg förvånad om näst års största artist på papperet kommer att heta Magnus Uggla.

Jag menar, att ens Thin Lizzy, som varit med sedan 70-talet, ska stå på scen i årets upplaga, borde resultera i fri entré alla dagar, och inte bara mån, tis- och onsdag. Amanda Fondell har förvisso en fantastisk röst, men med Idol-stämpeln i pannan, och med ett facit vad det gäller drivande liveakter, gör hon förmodligen större succé på Birsta City än på Sveriges topp tre festival, sedd till antalet besökare.

Någon som däremot har fått väck den blåa idol-stämpeln är Tova Styrke, artisten som sedan fredagskvällarnas TV4-underhållning, har gjort stormande uppträdanden i USA. En världsstjärna säger någon, värdelös säger någon annan, även jag.
Kanske har jag den åsikten för att jag senast såg henne uppträda i något underhållningsprogram som helt saknade underhållning, eller så hänger det ihop med den enkla enledningen att jag tycker att artisten i sig, samt hennes tomrum i den missljudande kompositionen, gör sig bättre hos Lotta på Liseberg.

Visst, det skall erkännas, jag är kräsen, något fruktansvärt, men bara när det kommer till musik. Större delen av Sveriges musikproduktion ger jag inte mycket för. Givetvis finns det undantag, men bara så pass få att det räcker med fem fingrar för att räkna upp dem.

Sundsvalls stad dör ut när Gatufesten inte levererar bättre. Tyvärr, tvingas jag säga, så lever hela Sundsvall på folkfestens engagemang och intresse. Och visst har intresset varit stort, det säger jag ingenting om. Men det finns ytterligare potential att göra Gatufesten ännu större, ännu bredare, och, direkt, att få den att hålla en högre klass. Men för att uppnå den absolut toppen måste man chansa och ta vissa risker, och inte förlita sig på att de lokala banden ska "visa framfötterna".

Sensus-scenen gör mig förvisso lyrisk. Jag menar, bara idén att de mindre, oprövade- och lokala banden, som A New Way To Flavour, ska få chansen att visa upp sig, det tycker jag är lysande, och det ger mig betydligt mer än att se de folkkära artisterna, som Eldkvarn, stå på den stora scenen framför Stadshuset, och framföra låtar som antingen är inspelade på den tiden då LP-skivan var high-tech. Eller som radiofrekvenserna med 105.5 som största bandit, har spelat sönder som det heter i folkmun.

Det är engagemanget som ger festen en verklig chans att uppleva. Engagemanget att försöka lyckas, att försöka ge något för alla, att få alla att känna känslan "detta är fashionabelt - vilken fest". Att få vara en del av det engagemanget tror jag betyder mer än att få stå och stampa i kön till biljettkontrollanterna för att senare under kvällen, när dagsljuset börjar försvinna bortom bergen, eventuellt få en bra plats på stenplattornas nedspillda alkohol-hav. En ocean där man ska se autotune-artister som sjunger om hur deras barndom har sett ut, samt hur de har nått musiktoppen.

Tyvärr tycks inte detta uppmärksammats på det sätt som tjänar allas bästa. Visst vet jag att artister i dagens läge kräver mer än de ger. De som får gåvor vill ofta ha fler, som Björn Afzelius sa. Samma valuta får man inte för pengarna nu, och då blir det de "helt okej"- och billigare artisterna som blir högaktuella att boka.

Jag vill inte skuldsätta- eller skylla på någon. VD:n Anna Frisk, hennes medarbetare, samt alla sponsorer sliter förmodligen stenhårt för att knyta säcken innehållande mycket av det goda, men när jag såg årets upplaga av Sundsvalls Gatufest, blev jag verkligen besviken.

Sundsvalls tidning skrev något i stil med "Världsstjärna till Gatufesten" och menade då Thin Lizzy. Förmodligen var journalisten som valde den laddade rubriken, någon som var ung på 70-talet, och som såg upp till långhåriga drägg som sprang runt på scenen som om de hade glömt att tagit medicinen för ADHD, och som vid dagslägets live-tillställningar, står på scenen, spelar gitarrsolon och hoppas och tror att publiken ska rocka åt dem. Det håller inte den höga klass som arrangörerna förhoppningsvis strävar efter och som jag vill uppleva.

Förra året var det tyska power-metal-bandet Helloween som kom på besök. Stora scenen klockan 22 på lördagen. Jag visste vilka det var, och njöt av det. Många andra, däribland mina vänner och min familj, hade ingen aning om vilka det var. Förmodligen vet de inte heller nu vilka Helloween är, inte mer än att de uppträdde på Gatufesten förra året, om ens det. Så visst förstår jag att många inte håller med mig i dessa åsikter och påståenden.

Men något kraxande i pastellfärgade kläder kan vi få oss till livs i soffan framför tvn, något påtvingat leende kan vi köpa på nätet och någon allround-musik som låter bra på radio och mindre bra, eller värdelöst som jag ser det, vid livetillfällena, finns på spotify och youtube.