Vart tog konsten och den speciella känslan vägen? Försvann den med de fyra stycken åtalade i Piratebay härvan? Dog den ut i mitten på 80-talet när kassettbandet gjorde sitt intrång och när vi kopierade Depeche Mode, Duran Duran och Baltimora till våra nära och kära? Blev vi bestulen på den konstärliga ådran när Dr Bombay och Mr President gjorde hitlistorna osäkra på 90-talet? Eller var det när BWO ställde upp i Melodifestivalen för sjuttonde gången och Alexander Bard hade fått ett hjärnsläpp för mycket och glömt bort all magi han en gång varit inblandad i?

Jag pratar om den konstnärliga känslan som människor som Karin Dreijer, Henrik Berggren och Jocke Berg förmedlar. Den är naturligtvis svår att greppa. ”Oh, this town, kills you when you´re young” brister Henrik Berggren ut i ett magiskt ögonblick i Broder Daniels bästa stund som svenskt popband. Att jag, som knappt kan hålla mina kinder torra när Broder Daniel fullständigt exploderar i ungdomlig kärlek och ensamhet, missade deras sista konsert förra sommaren på Way Out West får väl ses som ett misslyckande i sig. Men ödet talade sitt tydliga språk den där ljumma augusti natten förra året. Det var inte menat att jag skulle stå där, som i en femtonårings kajalmålade ögon betraktas som en gammal gubbe och gråta ikapp med snedluggar och skitiga converse skor. Jag höll mig hemma. Jag tyckte det var säkrast.

Jag bevittnade en händelse i mitt liv som kunde förmedla en känsla av en klump i halsen. Det var som en liten vind av hopp och en del av mig blev den där tonåringen igen med rödlätta kinder och jag fick en värme att dela med mig av när jag såg filmen Magnolia. Ett litet ljus tändes. När Tom Cruise sitter med böjda knän och med stirrande blick intill en säng och ber till gud i skyn att han lovat att inte brista till tårar vid sin fars dödsbädd är ett av filmhistoriens mest tragiska ögonblick. I Toms ögon ser man att scenen i själva verket handlar om hans egen far.
För en kort stund trodde jag att den konstnärliga ådran i mig var återigen funnen. Nu visste vad jag var skapt för. Med filmens konst och musikens hjälp skulle jag ge mig ut i myllret bland filmskapare och ge mig i kast med omöjliga uppdrag. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Känslan försvann. Som så många gånger förr var jag vilsen i konsten.

Vad/Vem/Vilka skulle jag lyssna på? De få gånger jag blir räddad och återigen hamnar i någons armar och stannar där bara för en sekund, är när något träffar mig i bröstkorgen som en slägga.
Senast var det filmen ”The Wrestler”. Det var en liten saga om en trasig man med ett trasigt inre. En historia om en fribrottare som kämpar lika mycket i ringen som med sina egna demoner. Fantastiska Mickey Rourke lägger sin själ på bordet och blottar allt som kroppen samlat på genom åren. Bruce Springsteen sjunger ” When you see me, I´ll come and stand by every door”.
Jag satt ensam kvar i biosalongen när eftertexterna rullade. När filmrullen tog slut och lamporna tändes ställde jag mig upp och visste precis vad jag skulle göra med mitt liv. Känslan fanns där. Om bara för ett kort ögonblick. Det viktigaste var att jag kände den.

Syntpop gruppen Alphaville sade det bäst, redan 1985 med textrader som: ”So many adventures could´nt happen today, so many songs we forgot to play, so many dreams are swinging out of the blue, We let them come true..”