I normal ekonomisk teori talar man om riskkapital i framför allt två betydelser. Man går in i nya verksamheter, ofta med hög risk (därav namnet) och goda utsikter till hög avkastning. Det är osannolikt att t ex dataindustrin som den ser ut i dag skulle ha funnits utan riskkapital. Det finns naturligtvis exempel på felsatsningar, men det större är att mycket av det som i dag är ekonomins kunskapsintensiva sektorer gjorts möjligt just genom att riskkapitalister skjutit till kapital.
I en andra betydelse sysslar riskkapitalister med uppköp av företag med problem. Man köper upp, omstrukturerar och startar om företaget, med delvis ny inriktning. En del läggs ner, annat blir kvar. För att intressera en riskkapitalist måste det finnas någon del av företaget som är värt att rädda. Ett stort transportföretag kanske bara är lönsamt i lastbilstrafik och kontaktnät. Man behåller då och utvecklar den delen, men lägger ned resten.
Medias bedömning är tvärsäkert förutsebar – riskkapitalisterna avskedar hjärtlöst människor, de saknar förmåga att leva sig in i vad det innebär att vara arbetslös. Mera sällan frågar man sig vad alternativet var. Det gamla företaget blödde och skulle knappast ha klarat ett år till. Alla hade fått gå. Men efter riskkapitalistens inträde, har kanske hälften av jobben räddats kvar. Dessutom med utsikt till att bli permanenta.
Detta är nu bakgrunden när vi vill bedöma valkampanjens upphetsade diskussioner om ”riskkapital i välfärden”. Skolan har kommit i centrum. Det har påståtts att vi har fått en sorts ”kvartalskapitalism”, där riskkapitalisterna dragit ut skolpengen från eleverna och inte vetat hur de fort nog ska sätta in vinsterna på konton i skatteparadis. Därefter har de låtit skolorna förfalla, för att till sist stängas. John Bauer-skolan har blivit kritikernas exempel.
Tanken är troligen att vi ska förvänta oss samma utveckling hos alla privata skolor. De ska därför återgå till kommunerna, alternativt drivas som gamla Konsum, som ett föräldrakooperativ. Under alla förhållanden ska riskkapitalet bort. Det är inte bara vänsterns eviga kamp mot kapitalismen som här fått ny form. Även på den borgerliga sidan har samma paroll ekat.
Den som har någon liten erfarenhet av hur ett företag fungerar vet följande: under en period sedan man startat ett nytt företag kommer det troligen att gå med förlust. Om det då inte har en ordentlig bas med kapital, kan dessa förluster lätt leda till att det går under. En tumregel är att 80 procent av alla nystartade företag överlever inte sin femårsdag. Bristen på kapital är i de flesta fall skälet till konkursen. Och riskkapitalisterna förstår det bättre än andra – de ligger ganska länge kvar som ägare, snittet är 8-9 år.
Vad nu riskkapitalisterna gör, är att de skjuter till just det kapital som är en nyckel till att t ex den nya privata skolan ska klara sin kritiska första fas. Vad skulle hända i ett föräldrakooperativ, om skolan skulle kräva två miljoner av delägarna varje år i t ex fem år? Om det inte är ovanligt förmögna delägare, skulle skolan naturligtvis läggas ned. Allt skulle gå över till kommunen.
I debatten har då skälet till att riskkapitalet ska bort varit, att John Bauer-skolan satt exemplet: med kort varsel underrättades eleverna att skolan skulle stängas och man blev utan skolgång. Kring detta kan mycket sägas, inte minst en jämförelse mot alternativet – hur kommuner hanterat skolor med för litet elevunderlag.
Det mest konkreta är att kommuner varit mycket aktiva i att stänga ned skolor som inte lönat sig. Lokala politiska partier har bildats på många håll för att återbilda skolor som kommuner ganska hastigt har lagt ned. Som boende i den lilla byn Bodås har jag kunnat se just detta på nära håll.
Med en framförhållning på några månaders sikt meddelade kommunen att skolan i Bodås skulle stängas. Elever och småbarn skulle i fortsättningen få skjuts till Hofors och Torsåker. Dessförinnan hade man försäkrat att den skulle bli kvar några år till. Den snabba och oväntade omsvängningen ledde till att de investeringar som föräldrar gjort i bostäder och de ändringar man gjort i sina yrkeskarriärer blev misslyckade. Tanken hade varit att kunna sätta sina barn i en skola med gångavstånd till hemmet. Kommunen utraderade möjligheten.
En av många lärdomar är väl denna. Den som tror att politiska beslut är höjden av klokskap, har fortfarande mycket att lära.
Bodås i oktober 2014
Kurt Wickman